Väntan var olidlig! Tiden gick otroligt fort denna graviditet... tills det var två månader kvar. Vidrig foglossning ihop med att vara fruktansvärt otåligt lagd. På slutet blev det även inslag av oro då den lille slutade växa som den skulle. Jag pratade inte så mycket om det, men såklart var jag bekymrad! Allt gick dock bra i slutändan och vi har en pigg och frisk liten en hemma. Men det var lite annorlunda den här gången, att föda barn alltså 😊 Med mina två äldre barn har jag kommit igång helt själv och jag har haft min man med mig hela tiden inne på förlossningen. Den här gången blev det på annat sätt på grund av läget i världen, återkommer till det längre ner.
Vi börjar vid rutinkontrollen hos barnmorskan i vecka 33. Hon tyckte då att magen växt lite för lite. Jag fick en tid på specialistmödravården för tillväxtkontroll. Där kunde de konstatera att allt såg bra ut, MEN bebisen var lite mindre än "normal," -8%. Det var inte något anmärkningsvärt sa dom, men jag fick ändå en ny tid efter 3 veckor. Även denna gång sa de att allt såg bra ut, men nu var tillväxten -12%. Vi fick ytterligare en ny tid, 11 dagar innan beräknad dag, denna gång -18%.
Det blev ockdå den sista kontrollen. När vi kom till mottagningen så märkte vi att det var lite "stökigt". Väldigt många i väntrummet, lite förseningar och så. När vi fick komma in så fick vi veta att "vår" läkare satt hemma i Corona karantän. Vi var också dom sista som fick komma tillsammans som par, framöver skulle alla mammor få komma själva till mottagningen på grund av Corona.
Jag hade ställt frågan om igångsättning, vilket min barnmorska lagt in i min journal. Jag ställde frågan för att jag hade väldigt jobbig foglossning (gick med kryckor) och tänkte närmast på att slippa gå över tiden. Vid kontrollen såg man att tillväxten var -18% (dubbelkollades av ytterligare en läkare) och man sa att jag skulle sättas igång av medicinska skäl. På grund av hög belastning fick det dock bli först nästa dag. Man gjorde också en hinnsvepning för att försöka få igång förlossningen, efter det var det bara att åka hem...
Det kändes lite jobbigt att åka hem och vänta kan jag säga. Väldigt märkligt dygn. Lite orolig var jag såklart, såhär har det ju inte varit tidigare. Hoppades på att det skulle komma igång av sig själv, men icke.
Väskan packad, påväg in till förlossningen. God min och ett mantra i huvudet "Det kommer gå bra, det kommer gå bra!"
Sedan första tillväxtkontrollen så har jag frågat vad det kan bero på, att bebisen inte växer ordentligt, men jag fick bara svävande svar... Google är inte bra i det här fallet...
Man har sagt att allt verkar bra och att det säkert inte är något fel. När jag kom in på förlossningen så frågade jag läkaren, och nu fick jag "äntligen" ett väldigt tydligt svar. Han sa att det kunde vara 4 saker:
1. Fel vid mätning (trodde han dock inte utifrån vilka som gjort det)
2. Kromosomfel ("bli inte rädd" sa han. Han tycker att det redan borde ha upptäckts då)
3. Får inte riktigt tillräckligt med näring från moderkakan (vanligaste förklaringen)
4. Vissa barn är helt enkelt lite mindre (inte heller så ovanligt).
Så med det med mig och i väntan på information om hur jag skulle sättas igång så fick jag "flytta in" på mitt rum. Det var konstigt att vara på förlossningen själv...
Man valde att gå på ballongmetoden för igångsättning. Inte helt smärtfritt och ganska så oangenäm variant, men what ever works! Alla var så försiktiga och beklagade det var lite bökigt. Jag tänkte mer, "kör på", haha! Ville bara att det skulle rulla igång och att Jag skulle få min bebis nu, nu, nu!!
Jag väntade, smsade maken om allt så han kunde "vara med" lite. Vid 23- tiden hade jag haft värkar lite till och från, men var inte riktigt igång. Därför kom dom in och väckte mig vid 01- tiden och bad mig byta rum till en sovsal. Det var så många mammor som kom in så dom behövde förlossningsrummet. Meeen på vägen till det nya rummet så gick vattnet, haha, så jag fick vända och gå tillbaka. Sen rullade det igång. Dom sa att jag fick ringa min man, men jag väntade så han kunde vara hemma och sova så länge som möjligt. Jag kan också följa min sons blodsocker
(diabetes 1) via mobilen och såg att det var lite stökigt, därför bra om maken var hemma tänkte jag. Men halv fem ringde jag honom, då tyckte jag att värkarna kom med jämna intervaller.
Har haft så ont av foglossning, men släpade mig runt med gåbord för att försöka skynda på det lite, haha! Dansa ner ungen liksom 😄
Maken var iallafall snabbt på plats efter samtalet och då gick även förlossningen undan. Jag fick lite värkstimulerande och oj vad ont det gjorde. Blir lite annorlunda när man inte har värkar under så lång tid, när det blir intensivt så snabbt. Av någon anledning tog jag ingen smärtlindring alls tills sista kanske 40 min, då tog jag lustgas. Jag har tidigare haft epidepidural och det funkade jättebra, men det stannar också av lite då, det ville jag inte.
Våran lilla TJEJ kom med raketfart, på riktigt! Enligt maken fick barnmorskan fånga henne i luften, haha! Så min man hann vara på plats i två timmar, sen va hon här, våran lilla tjej Hilda ❤ 2,7 kg, så pytteliten, men frisk och pigg. Vilken lättnad! Och även för min del gick allt väldigt bra, så skönt.
Det kändes jättetråkigt att säga hej då till min man, men vad kan man göra, samma för alla. Jag kan bara känna att han blivit lite snuvad på både förlossningen (det mesta) och sen tiden direkt efter eftersom inga pappor fick komma in på BB. Han fick också barn men fick inte riktigt vara med...
Maken åkte iallafall iväg och köpte lite kläder för allt vi hade var på tok för stort. Sen kom han upp och fick lämna av grejerna vid dörren och åkte vidare hem.
Ssk, uskor, barnmorskor, läkare, städ, alla, vilket jobb! Fick så fint bemötande från alla trots att dom kämpade på och fick nya arbetsuppgifter stup i kvarten (typ torka alla dörrhandtag 20 ggr per dag). Eftersom inga pappor var där fick de hjälpa alla mammor mer också... Och så fick dom hantera folk som vägrade acceptera restriktionerna (bland annat hon som jag delade rum med). Men det är en lång historia i sig 😄
Jag och Hilda var kvar ett dygn, åkte hem efter att vi fått grönt ljus vid första läkarkontrollen. Längtade hem till familjen! Villa vara tillsammans med alla, även om vi hade det gosigt, vi två i lugn och ro. Min mamma och hennes man var hemma med våra barn när maken var hos mig, tack till dom! 🌹
Storebrorsorna bara älskar sin lillasyster. Från första stund när dom såg henne så har dom varit helt storm förtjusta ❤
Hon har varit hos i fyra veckor nu ❤ Konstigt, när hon väl är här så känns det som att hon alltid bott här 😊 Hon äter och sover bra och går upp i vikt med en rasande fart, precis som man önskar.
Det är konstiga tider nu. Det känns trist att hon inte får träffa alla i familjen och släkt pga Corona, men vad ska man göra. Vi skickar massor med bilder på barnen och har fått massa fina blommor och uppvaktning.
Viktigaste är att alla får hålla sig friska, kramas får vi göra sen 😍
Tråkigt att du hade så ont i slutet men skönt att ni fick igång det. En himla resa kan man väl ändå säga. Så tråkigt med allt som pågår med och att pappan blir så begränsad men vad ska man göra liksom. Grattis hur som!