Idag, hemma med feber och hosta.
Idag läste jag mitt första inlägg, skrivet en vecka efter att han insjuknat, finns HÄR. Jag måste säga att jag tycker att jag redan då hade förvånansvärt bra koll på hur det skulle bli... möjligtvis att jag var lyckligt ovetande om sömnbristen och hur pass mycket jävligare små infektioner skulle bli. Känner i det stora hela väldigt lika nu som för ett år sedan.
Såhär såg det ut första natten på sjukhuset.
Att försöka sammanfatta hela det här året känns omöjligt. Det har varit tyngre perioder och bättre perioder... Våren var tuff med många inläggningar pga infektioner. Jag har nämnt det förut men passar på igen. Lämna inte sjuka barn till förskolan och respektera 48h rekommendationen vid magsjuka, snälla! Sommare blev dock bra, "friska" och med en ny slanglös pump (i mitten av semestern) kunde killarna härja fritt utan att vi konstant jagade mini.
Vi har som nämnt ovan, hunnit med att byta pump en gång och ska snart testa en ny blodsockermätare... Hela tiden strävar vi mot att det ska bli lindrigare för både Folke och även oss som sköter hans sjukdom, och det blir bättre. Hittills har uppdatering/byten inneburit bättre värden, vilket betyder bättre mående för honom både nu och längre fram. Vid senaste uppföljningen hos läkare hade han 45 i hba1c, vilket är riktigt bra. Ska helt ärligt säga att det känns oerhört bra att få en liten bekräftelse på att allt slit ger resultat! Vill också passa på att nämna att diabetesteamet i Västerås är fantastiska!!
Skrev ett inlägg på Instagram förra veckan, på världsdiabetesdagen. Många kanske redan sett det, det sammanfattar ganska bra hur det är hemma hos oss nu. Sjukdomen finns här men får minsta möjliga plats. Vi gör allt vi kan för att båda barnen ska få lika mycket tid och uppmärksamhet, och det för bra och kul saker, inte sjukdomar och fanskap. Det är jobbigt med en allvarlig sjukdom i familjen, såklart, men ingen har någon offerkofta på sig. Vi peppar varandra och låter den inte stå ivägen för någon. Jag är oerhört stolt och imponerad av båda mina barn. Storebror klagar aldrig, visar enbart intresse och engagemang. Lilla krigaren gnäller i princip aldrig. Han lär sig mer och mer, kan säga till när han är låg, försöker inte utnyttja situationen (än 😉). Brorsorna är pigga, glada, busiga och ryker ihop ibland, precis som det ska va!
Ha det fint!
Ja de här var ju inte direkt en rolig årsdag men viktigt att prata om. Jag är uppväxt med min pappas typ 1 så har sett det på nära håll hela mitt liv. Såklart en otroligt tråkig sjukdom men ändå glad över all hjälp vi har möjlighet att få idag.
Tycker det är så tråkigt när man går till jobbet eller lämnar till förskolan när man är sjuk fortfarande, ingenting är så viktigt liksom.