För ett år sedan flyttade D1 in hemma hos oss

publicerat i Diabetes, Familj;
Ja, så har det hunnit gå ett helt år... På förmiddagen för precis ett år sedan åkte vi till lasarettet och tog prover. Vid fyra tiden ringde våran husläkare (som hade sagt dagen innan att "diabetes är det inte, då hade han redan legat i koma") med oerhört mjuk ton och bad oss åka in till barnakuten. Ett par timmar senare hade vi fått kallduschen och allt rullade igång. Folke hade fått diabetes typ 1.

Idag, hemma med feber och hosta.

Idag läste jag mitt första inlägg, skrivet en vecka efter att han insjuknat, finns HÄR. Jag måste säga att jag tycker att jag redan då hade förvånansvärt bra koll på hur det skulle bli... möjligtvis att jag var lyckligt ovetande om sömnbristen och hur pass mycket jävligare små infektioner skulle bli. Känner i det stora hela väldigt lika nu som för ett år sedan. 

Såhär såg det ut första natten på sjukhuset.

Att försöka sammanfatta hela det här året känns omöjligt. Det har varit tyngre perioder och bättre perioder... Våren var tuff med många inläggningar pga infektioner. Jag har nämnt det förut men passar på igen. Lämna inte sjuka barn till förskolan och respektera 48h rekommendationen vid magsjuka, snälla! Sommare blev dock bra, "friska" och med en ny slanglös pump (i mitten av semestern) kunde killarna härja fritt utan att vi konstant jagade mini. 

Vi har som nämnt ovan, hunnit med att byta pump en gång och ska snart testa en ny blodsockermätare... Hela tiden strävar vi mot att det ska bli lindrigare för både Folke och även oss som sköter hans sjukdom, och det blir bättre. Hittills har uppdatering/byten inneburit bättre värden, vilket betyder bättre mående för honom både nu och längre fram. Vid senaste uppföljningen hos läkare hade han 45 i hba1c, vilket är riktigt bra. Ska helt ärligt säga att det känns oerhört bra att få en liten bekräftelse på att allt slit ger resultat! Vill också passa på att nämna att diabetesteamet i Västerås är fantastiska!!


Skrev ett inlägg på Instagram förra veckan, på världsdiabetesdagen. Många kanske redan sett det, det sammanfattar ganska bra hur det är hemma hos oss nu. Sjukdomen finns här  men får minsta möjliga plats. Vi gör allt vi kan för att båda barnen ska få lika mycket tid och uppmärksamhet, och det för bra och kul saker, inte sjukdomar och fanskap. Det är jobbigt med en allvarlig sjukdom i familjen, såklart, men ingen har någon offerkofta på sig. Vi peppar varandra och låter den inte stå ivägen för någon. Jag är oerhört stolt och imponerad av båda mina barn. Storebror klagar aldrig, visar enbart intresse och engagemang. Lilla krigaren gnäller i princip aldrig. Han lär sig mer och mer, kan säga till när han är låg, försöker inte utnyttja situationen (än 😉). Brorsorna är pigga, glada, busiga och ryker ihop ibland, precis som det ska va! 



Tryck gärna till på gilla hjärtat om du gillade inlägget! 🙏

Ha det fint!