Dubbla känslor

publicerat i Diabetes, Familj;
Hej på er!

Dagens inlägg handlar om diabetes. Inte så konstigt, men när det kommer till ämnet så är det kopplat till mycket känslor, för vår del handlar det om diabetes 1. Vår yngsta son diagnostiserades i november 2018, då 1,5 år.


Jag tycker att det är jättebra när sjukdomen uppmärksammas, på alla sätt. Det ökar kunskap och genererar också pengar forskning och utveckling av medicin och hjälpmedel, verkligen viktigt!

Peter Jihde har blivit en frontfigur för sjukdomen,  och att han berättar, visar och arbetar för att bidra till ökad förståelse är en jättebra insatts. Men, jag kan också känna att bilden ibland blir väl dyster. "Peter Jihde slutar jobba i förtid - för att inte dö" (Artikeln här) i en artikel från november 2018. Nu är det inte jag utan vårt barn (2år) som har diabetes 1, men jag lovar att jag och vi grubblar och oroar oss. Ibland är sjukdomen ett riktigt helvete. För att få må bra krävs det ett heltidsjobb, verkligen. Det är dock viktigt att också få med att det kan bli jättebra och att man kan leva ett helt långt liv utan att behöva göra avkall på något egentligen. Så när jag läser sånt här kan jag bli lite besviken och också känna att personer, framförallt unga, behöver höra att det kan gå riktigt bra också. Läser man hela artikeln blir det inte fullt så blodigt som rubriken, men många läser bara den...

Å andra sidan så blir jag galen när människor förminskar sjukdomen. När man tror att den sjuke bara ska undvika socker eller ta en spruta om dagen och för övrigt kan leva med sjukdomen opåverkad. Det är nämligen väldigt långt ifrån sanningen. Som nämnt kan man leva gott och må bra, men det krävs att den sjuka (eller som i vårt fall föräldrarna) lägger ner väldigt mycket jobb. 

Så som det låter är jag aldrig riktigt nöjd, låter ganska ocharmigt, men jag tar mig den rätten. "Kan man göra rätt då", kanske någon undrar och ja det kan man såklart! Den som själv har sjukdomen får såklart tycka och tänka vad denne vill. Vad gäller den som inte har det (eller vårdar en som har det) så är det önskvärt att man är lite ödmjuk, gärna nyfiken, och alltid fördomsfri.

Som mamma till ett litet yrväder med diabetes 1, förbehåller jag mig rätten att ha lite dubblakänslor i frågan hur man ska prata om sjukdomen på ett "bra" sätt. Dela gärna med dig om vad du tycker och tänker i frågan! 💛